.

Åh himmel... böjd dig ner och ta min hand, led mig genom elden till det efterlängtade svaret av en lång och smärtsam kamp.
Om sanningen ska fram så har jag verkligen gjort mitt bästa, men någonstans på vägen så fastnade jag i allt vad livet hade att erbjuda. Och kostnaden var så mycket mer än vad jag kunde klara av...

Trots att jag har försökt så har jag fallit, jag har sjunkit så lågt, jag har verkligen trasslat till det och jag borde ha vetat bättre, så snälla, kom inte hit och säg att det var det du sa...

Vi börjar ju alla med goda avsikter när kärleken var rå och ung... vi trodde att vi kunde förändra oss själva och att det förflutna kunde göras ogjort.

Men vi bär på våra axlar en börda som med tiden kommer avslöjas i morgonens ljus och i såret som inte vill läka.

Jag känner den bittra smaken av att förlora allt jag någonsin höll kärt.

Åh snälla himmel, böj dig ner och ta min hand, jag har ingen att vända mig till, jag har förlorat dem som jag trodde var mina vänner till alla andra jag känner...

Dom vänder sina huvuden generat och låtsas att dom inte ser...

Och innan du vet så har du tagit det missade steget och börjat glida in i det okända, och det verkar inte finnas någon utväg...

Och fast jag har försökt så har jag fallit, jag har sjunkit så lågt....

Jag borde ha vetat bättre...

Jag är så rädd för att visa hur jag känner..
Kommer han att tycka att jag är svag, om jag darrar när jag talar?

Tänk om det finns någon annan som han tänker på?

Jag känner mig så dum...
Livet kan vara så grymt...

Jag vet inte vad jag ska göra
Jag har stått där med hjärtat i handen, försökt ge honom allt men fått det krossat tillbaka...

Men är det dags för mig att börja förstå, att en andra chans är värt att ge?
Ska jag ge mitt hjärta en chans att försöka älska igen?
Även om rädslan är större än det enorma... ska man kasta ut sitt hjärta igen och veta att risken finns att det blir krossat igen... men risken är nog lika stor att han kommer ta mitt hjärta och bevara det som om det vore hans eget.

Jag kanske borde säga till han att solen och månen stiger i hans ögon när jag ser på honom
Jag vill att han ska veta att jag vill viska ömma ord så mjukt i hans öra...
Att jag ska hålla honom nära känna hans hjärtslag

Kanske kärlek är den gåva jag ger mig själv?

Jag vill ta på honom, med mina kännslor jag har inom mig...

Jag tror inte min kärlek kan förnekas

Kommer sanningen att göra oss fria?

Jag älskar honom... det är nog det enda jag kan vara säker på...

Jag tror inte att jag kunde stå ut om jag lät honom försvinna när jag har så mycket att säga

Kärlek är ett ljus som säkert lyser i hjärtat hos dem som vet, det är en stadig eld som växer
Mata elden med all den passion du kan visa
Kärlek kommer att ta sin plats bredvid det minne tiden inte kan radera


Kommer min tro att leda kärlek dit det måste gå?

Jag hoppas det...


Dont break the sorce of both your love and misery...